Det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen och känner nu att jag behöver skriva av mig lite. Det kommer kanske inte låta helt vettigt men det är mina egna ord och tankar.

-

Nattens inlägg kommer handla om min ångest

och här kan du välja alldeles själv om du vill läsa vidare eller inte.

-

Jag vet inte riktigt varför jag inte kan släppa saker och ting. Det har alltid varit såhär, så långt tillbaka som jag kan minnas. Det bor demoner i mitt undermedvetna som alltid ser till att jag kommer ihåg, små gnagande monster. Det är inget jag väljer själv och tro mig, jag har försökt att släppa taget och gå vidare. Men på något djävulskt vis kommer alltid ångesten tillbaka. Ångesten över händelser sedan förra veckan eller flera år tillbaka. Saker jag eller andra sagt eller gjort som fått mig att må dåligt, vissa bara rentav 'skitsaker'. Som små flashbacks kommer de tillbaka och påminner mig om illamåendet, ångesten som fortfarande finns kvar. Om och om igen snurrar tankarna runt i huvudet, vissa lättare att slå bort än andra.

'Varför sa/gjorde jag/han/hon/dom så?'

Tänk om jag ändå kunde lära mig att det är okej att det blir fel ibland. Jag skulle kunna må så mycket bättre om jag lärde mig att säga ifrån när tankarna kommer krypande.

-

Min dödsångest har även den funnits med så länge jag kan minnas. När jag tänker tillbaka till när jag var liten kan jag komma ihåg att jag ofta tänkte att jag inte ville dö, om jag gjorde det skulle jag inte få träffa min familj mer eller så skulle jag inte kunna leka med dockor längre. Detta gjorde att jag blev illamående och helst inte ville somna ifall jag skulle drömma om att jag dog.

Idag kan jag inte gå i en trappa utan att tänka att jag ska ramla, slå i huvudet och dö. Jag kan inte åka bil utan att det kommer minst en tanke på att jag kan dö. Därför kan jag bli väldigt rädd när jag åker med andra människor, många gånger blundar jag bara och hoppas att jag överlever. Jag får lov att ha mobilen nära till hands ifall det händer något och jag behöver ringa så fort som möjligt.

Jag har blivit så van genom åren, men nu har det blivit svårare att slå bort dem vilket gör att jag oftare märker att tankarna går i såna banor.

En annan läskig sak är att jag ofta tänker: Undra vad som händer eller hur det skulle kännas om jag gjorde en viss sak, tillexpemel hastigt vrida ratten när jag bil i 90km/h eller om jag skulle hoppa från hög höjd. (Det gick en reklam på tv för några år sedan där de pratade om varför man låter bli att göra vissa saker och om kontroll. Där får man se ett par som sitter på räcket till en bro och den ena knuffar ner den andra.)

Jag blir rädd för mig själv för att jag har sådana tankar, för det sista jag vill är att dö.

Dessa tankar hindrar mig ofta och är något jag kämpar med varje dag. En av anledningarna till att jag inte orkar vara helt närvarande många gånger, det finns redan för mycket i huvudet.

Jag brukar inte prata om min ångest för jag vill inte tynga ner någon med mina problem och det finns människor som får lov att hantera så mycket värre saker.

Dessutom är jag rädd för vad som skulle kunna komma fram när jag väl börjar rota i det, det finns så mycket som döljer sig bakom allt detta som jag inte riktigt vet om.

-

Jag vill absolut inte att någon ska 'tycka synd' om mig, jag vill bara ha lite förståelse.

-

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, har alltid levt med kraftig ångest och dödsångest, som liten satt jag och skrev avskedsbrev för att jag trodde att jag skulle dö. Jag har även samma problem med att släppa saker, jag kan bara inte göra det hur små sakerna än må vara... en sned blick från någon kan räcka för att sätta igång min ångest, eller något som någon jag tycker om har gjort som skadat mig för länge sedan.. det går inte att släppa. Och när det är som värst så tröstar jag mig med att jag kan dö när jag vill, jag planerar min död osv även fast jag absolut inte vill dö, jag vill ju leva! Men det är en tröst att veta att om det blir för tungt så kommer jag inte behöva uthärda det..

Och det är så mycket mer, men orkar inte skrkiva allt här, ville bara att du skulle veta att du är inte ensam om att må som du gör och det är tungt, men låt ingen annan få dig att tro att du är svag, för det är i sådana här motgångar, man ser sin egen styrka.

Kanske borde du kontakta en psykolog och be dem kolla om du har någon diagnos eller bara få prata ut om inte annat? det är något jag själv ska göra.. man kanske kan lära sig förstå sig själv lite bättre och hantera situationer annorlunda än man är van vid. Kognitiv beteende terapi ska tydligen vara bra också..

Du är en bra människa och du förtjänar att må bra!

Kram