Jag har nog aldrig förut känt mig så tom.

Samtidigt så totalt överbelastad.

Vet inte hur jag ska förklara.

Hur ska man kunna förklara något som man inte ens vet själv?

Jag vet att jag mår skit.

Jag vet att jag behöver hjälp.

Jag fixar inte det här på egen hand.

Inte den här gången.

-

Nu kommer dom igen.

Tårarna.

Tårarna som blir allt svårare att hålla undan.

Dagligen.

Varför?

-

Ångesten tar upp allt mer av min vakna tid.

Det blir svårare att hänga med.

Höra vad människor runtomkring säger.

Ta in det som händer i verkligheten.
Det känns som jag sitter i ett vakuum.

-

Känner själv hur jag börjat isolera mig.

Hålla mig undan.

Vara tyst.

Inte synas.

-

Tog ett stort steg och ringde öppenpsyk förra veckan.

Har fått en läkartid om lite drygt en månad(?)

Nu är det på gång, även om det tar lite tid.

Nu ska jag få hjälp.